Jag har läst två böcker om Syrien, som ger en helt annan bild av konflikten där än vad vi är vana att höra här i Sverige.
Den första är Die den Sturm ernten, skriven på tyska av Michael Lüders. Boken sätter den nuvarande konflikten i perspektiv genom att börja med en tillbakablick över hur västvärlden har behandlat Syrien sedan 1940-talet. Lüders inleder med att berätta att den demokratiskt valde presidenten Schukri al-Quwath störtades 1949 i en CIA-organiserad militärkupp, eftersom han och en majoritet i parlamentet vägrade låta en pipeline byggas. Pipelinen byggdes därefter och var i drift till 1976. Lüders uppger också att den pågående invasionen i Syrien planerades av några västländer åratal i förväg, vilket berättats av bland annat Frankrikes tidigare utrikesminister Roland Dumas.
När jag i boken läser om Saudiarabiens roll i kriget i Syrien (och i Jemen), känns det svenska hyckleriet om Syrien verkligen sjukt. I praktiken är det tydligen så att svenska staten är bundsförvant med bland annat Saudiarabien, en av världens strängaste diktaturer, för att med minst sagt tveksamma medel införa ”demokrati” i Syrien, vilket berättas om i den andra boken.
Den andra är Syriens tystade röster av Patrik Paulov. Författaren berättar där mer utförligt om Sveriges inblandning i den nuvarande konflikten, än vad han gjort i artiklar i bland annat Svenska Dagbladet. Förutom biståndsskandaler, som den artikeln beskriver, kan man i boken bland annat läsa om att det inte bara var fredliga demonstrationer i början av upproret i Syrien, att vissa EU-länder köper IS-olja illegalt och att Säpo tycks ha hjälpt minst en svensk medlem i terroristgrupper att komma tillbaka till Sverige utan rättslig påföljd. Paulov nämner även Bahrain, där bland annat Saudiarabien med västs godkännande var med och kväste ”den arabiska våren”, vilket är en intressant jämförelse med Syrien. Sammantaget ger Paulov ger många belägg för att svenska staten med våra skattepengar aktivt deltar i västs och deras allierades försök att störta Syriens regering. Trots det Paulov tar upp, så finns det nog ännu mer att berätta om, bland annat om vad svensk militär gör i området. Exempelvis har det framkommit att Sverige deltar i signalspaning mot Syrien.
Dessa båda böcker står i stark kontrast till vad FN-förbundet presenterar på bland annat Globalis i dagsläget och i tidigare nyheter.
Man kan man inte låta bli att fråga sig vilken roll FN-förbundet har, som idag ger en så ensidig bild av Syrien? En bild som ligger i linje med de länder som uppenbarligen länge arbetat för ett våldsamt regimskifte där.
Risken är att FN-förbundet missbrukas i propagandasyfte och i förlängningen därigenom även det egentliga FN, inte minst eftersom FN-förbundet är så beroende av bidrag från svenska staten.
